Gert Arvidsson

Faktaruta:

Namn:Gert Arvidsson
Född:1937 (denna intervju är gjord på 77:e födelsedagen!)
Har bott i Löckna – familjegården såldes vintern 2013. Nya ägaren är Ekelund.
Bor nuPå Mogården – och tar gärna emot besökare!
Familj: 2 bröder, en 14 mån äldre och en 9,5 år yngre
Intressen:Församlingen och att kunna odla saker som t.ex grönsaker.
Favoritmat: Rotmos och Bruna böner
Församlings-tillhörighetGick med i Allianskyrkan redan 1960
HuskattSussie – 70 år yngre än Gert (!)

Gert Arvidsson är en oerhört trogen mötesdeltagare som kommer med sin Permamobil för att inta sin givna plats på gudstjänsterna. Men det är inte alla som känner till hans historia.
Gert växte upp på gården vid Löckna i en syskonskara av tre bröder där han var mellanbrodern. Efter skolan i Aspholmen (inte långt från Bottnaryd), som på den tiden var sjuårig, gick han tillbaka till familjens lantgård och började arbeta där. Gården var inte stor men kunde försörja familjen. Pappa dog tyvärr redan 1966 och Gert fick då ta över delar av arbetet på gården men fick också hjälpa sin mamma som insjuknat i cancer. Allt eftersom tiden gick fick Gert mer och mer klart för sig att han ville söka sig närmare Gud och tog ställning och blev frälst under ett ungdomsmöte i Bet den 1:e dec 1960. I samma veva byggdes Allianskyrkan i Bottnaryd och Gert kom att bli den förste som döptes i den nya kyrkan under Bottnarydskonferensen 1961.
Gerts mamma dog 1988 och Gert fick ta över stora delar av gårdens skötsel. Arbetet fortsatte under åren och kompletterades ibland av ett arbete på en kvarn. Men 2006 drabbades Gert av en serie små proppar i huvudet som gjorde att delar av arbetet hemma på gården fick göras med rullator(!). Detta fortgick tills juldagen 2006 då Gert drabbades av en större stroke som förlamade honom på vänster sida. En av de som hjälpte honom då var en medlem i kyrkan, Anna-Britta Faleskog och andra medlemmar hjälpte honom efter konvalescensen med att inreda lägenheten på Mogården. Det är att lätt att gissa var skinnmöblerna kommer ifrån…
Trots allt som Gert drabbats av i livet, och det är mycket, så är det aldrig långt till ett gott och hjärtligt skratt och man lämnar honom med ett leende på läpparna.







/Werner Hilliges