Thomas Bothzén


Faktaruta:

Namn:Thomas Bothzén
Född:

1972 dvs 42 år

Har växt upp i: Född i Mölndal, men har bott större delen i Gråbo.
Föräldrarna var missionärer med rötter från Orust, efternamnet är därifrån.
Bor nu

I ett mycket trevligt hus i Ryd

Familj: Gift med Marianne, född i Ryd, tre barn
- Emmy, 14 år
- Oscar, 12 år
- Minna, 5 år

Hur deträffades…:-)

De gick båda på Kortebos bibelår, gifte sig 1997

Yrke:

Konsultchef på Ricoh AB, men byter snart jobb till Invid AB

Intressen:

Sport, Musik, Golf (29 i hcp), Församlingen, Familjen.

Församlings-tillhörighet

Ordförande i Sörgårskyrkan sedan 10 år tillbaka


Thomas Bothzén bodde första tiden som gift i Jönköping men flyttade sedan ut till Ryd 2000 och byggde sedan sitt nuvarande hus 2005 och trivs mycket bra – vilket inte är svårt att förstå när man besöker deras hem och den utsikt man har.
Thomas är sedan 10 år tillbaka ordförande i Sörgårdskyrkan med 55 medlemmar, av 200 som bor i Ryd! Man slås av i vilket fint skick som kyrkan är i – Thomas förklarar det med att det är många som engagerar sig ofta utan att man behöver be om det. Antalet medlemmar är relativt konstant, just nu är det dock en liten minskning av söndagsskolsarbetet men det beror sannolikt till stor del på ett generationsskifte.
Man har ett levande ungdomsarbete men försöker också ha en variant av Alfa, man kallar det för ”Söndagsalfa” där man sänker ambitionsnivån och därmed trösklarna från en normal Alfa-kurs och har träffar på söndagskvällar i kyrkan. Det brukar samla 20-30 st och man avslutar med en fika i kyrkan. Tanken är att man med fördel ska kunna ta med sig en bekant. På frågan hur det fungerar svarar Thomas att uppslutningen varit god av de egna medlemmarna och det har kommit personer utifrån. Det framförallt varit mycket bra för församlingsarbetet.
För nästan två år sedan fick Thomas problem med en förstorad halsmandel som inte ville ge med sig. Efter kontakt med läkare så fick han lugnande besked på att detta är helt normalt och kan drabba alla ibland och att man kan välja om man vill operera bort den eller inte. Thomas valde att ta bort den och då visade sig att det var allvarligt och Thomas fick en kallelse att komma tillbaka till doktorn – men ta med sig en nära anhörig… När de båda sedan kom till läkaren förklarade han att proven från operationen visat att Thomas hade en cancervariant kallad Lymfom. Både Thomas och Marianne hann fundera mycket utanför sjukhuset efter beskedet på hur man skulle tala om detta för barnen, för anhöriga och vänner. Man inledde behandlingen med cellgifter vilket innebär bl.a. att man tappar allt hår och mår mycket illa efter varje behandling, något redaktören för denna artikel har egen erfarenhet av. Behandlingen pågick i treveckorsintervaller med sammanlagt 6 cykler med start i juni 2013.
Thomas valde att gå ut med sin sjukdom i församlingarna och bad om förbön och förståelse för att man kanske inte är lika social under behandlingstiden.
Nu har det gått cirka 1 år sedan sista behandlingen och den verkar ha varit framgångsrik - för alla spår av cancern är borta. När Thomas funderar på det som hände så har han tänkt mycket på varför man inte vet mer om hur och varför man får cancer när man kommit så långt med att bota den. Han summerar även att man i ett så utsatt läge behöver hjälp av nära och kära. Marianne har fått bära ett stort ansvar och arbetet genom sjukdomen har varit minst lika arbetsamt för henne berättar Thomas. Barnen har tagit det bra och man har försökt att vara så öppen det går till dem hela tiden.
Att vara med i en församling när man drabbas av något sådant som det här är helt fantastiskt, alla som kommer fram och på olika sätt stöttar och ber hjälper mycket men känslan när personer som man inte trodde var kristna kommer fram och säger att de ber för mig – den är stor! Men den stora erfarenheten från sjukdomen är kanske att man förstår och kan vara till nytta för andra som drabbats av cancer på ett bättre sätt.
Slutligen hälsar Thomas alla läsare att han är mycket tacksam över alla som stöttat, bett och på olika sätt hjälpt till under denna svåra tid.
/Werner Hilliges